Senast Jag Sg nglarna - Peter LeMarc

Jag vet inte riktigt var jag ska brja nnstans,

orden frsvinner ur min hand

Jag blir till en torrlagd klippa som nnu minns havet,

bloss som magnesiumblixtar ibland

Jag minns att den vintern varit kall som ett lik,

men vren fyllde oss med blod

Vi mttes i korsningen bortom ndhllplatsen,

tummen i luften, vrlden var god

Och jag var en kung och du var min drottning,

vr tron var en sovsck nnstans lngs vgen

Som syster och bror under broarna,

men regnet kom jag tog en tgbiljett,

fr dom sista pengarna

Var det lngesen eller alldeles nyss

Jag minns inte, senast jag sg nglarna



Han kalla sig Vito, vi for i hans Folkvagnsbuss,

han gmde sitt grs i en skokartong

Med sin vandrande pinne i fickan och allting till salu,

han sov i sin buss och vi i en trappuppgng

Han gav oss tv rd, skratta aldrig t vgen,

och borsta tnderna morgon och kvll

Vi skratta och tyckte han talade i tungor och s,

vi var som tv barn, p en bordell



Och han lt s blaserad nr han sa att han visste,

att inte en enda mnniska bryr sig

Vi svor att aldrig bli cyniker

men regnet kom jag tog en tgbiljett,

fr dom sista pengarna

Var det lngesen eller alldeles nyss

Jag minns inte, senast jag sg nglarna



Och regnet slog mot perrongtaken

som om det var sista natten innan en lng, lng frd

Jag satt i ett fnster klarvaken

Och sg mitt tg komma in p vg mot en annan vrld



Nej, resorna blir aldrig som man planerar dom,

fast man tror att man ger varje stund

Och man flyr utan att ha lst ett enda mysterium,

eller dr av trst alldeles invid en brunn

S ljug aldrig och sg att du skt mig verallt

Jag vet du kan vgen, du kan vgen till min drr

Sanningen ligger som en klump i din hals,

just dr lgnerna lg frr

Och V