Prlemor - Peter LeMarc

Det var vindstilla, jag sg ingen himmel, ingen mne i natt

Dimma i luften, nnstans i fjrran hrdes ihliga skratt

Det kringresande tivolit, hade gett sig i vg och snabbt lmnat stan

Dom tog sitt rostiga swingoplan och for ivg i en sprcklig och tung karavan

Torget var de och tomt, bara papper och tomglas och krossat porslin

Vid vndkorset satt en gammal man han sa,

r det du som r han och tog en klunk Eau de vie

P hotellets drr satt en papperslapp, stngt fr ssongen, g hrifrn

Jag frskte ringa ngon, men telefonen var trasig, bara en sprucken ton



Prlemor, ge mej tillstnd att drmma dr ingenting gror,

prlemor, jag hoppas och tror



Han stod p trskeln i drren, och sg ut som Rita Hayworth i Gilda

Jag sa varfr, varfr, varfr, varfr, hon sa, frga istllet om vi jmt skall frbli blinda

Hon var allt jag behvde, d, jag satte mej ttt intill

Jag frskte andas, andas s djupt som, lungorna vill

Det var ngonting med henne som gjorde mej frsvarsls,

som gjorde dsligheten s angenm

Som nr man strvar vilse i ett barns hjrterum, och str vid en pltslig fontn

Och pojken som en gng var jag, satt p ett tak och sg allting, han grt

Med en brunn av trar, han hade bl serpentiner av saknad, i knt



Prlemor, ge mej tillstnd att lska dr ingenting gror,

prlemor, jag hoppas och tror



Jag vet inte vad som hnde, jag mste somnat en stund

Ngon slickade min kind och jag vaknade, det mste varit en hund

Och det var nnu en ny dag, nnu en mnad, ett nytt r

Nu vntar jag p att snn ska falla, och tcka ver alla synliga spr



Prlemor, ge mej tillstnd att leva dr ingenting gror,

prlemor, jag hoppas och tror