Elsinore - Bjrn Afzelius

I ett tornrum av sten, bakom galler av jrn,

Och en tillsluten port av solidaste tr,

med en smrta som gror som en svulst i hans brst,

str han och sneglar mot Sveriges kust,

i dyster begrundan av sin mkliga lott

att frsmkta p Elsinore slott.

En gng var han lycklig och fri och dansant;

En damernas gunstling, s skn och galant.

En prins utan hgmod, en vlkommen vn

savl i palats som dom enklaste hem.

Den siste man trott skulle f tyna bort

i tornet p Elsinore slott.



Han red ut i vrlden i ungdomens dar,

och sg med bestrtning hur ortt det var

att folket gick under av sjukdom och svlt,

fr att hrskarnas girighet saknade grns.

Men den insikten borde han nog inte ftt,

fr den frde till Elsinore slott.



Han slde sin boskap, sin mark och sitt slott,

och allt det han tjnade sknkte han bort.

Men den som fr gvor vill ofta ha mer,

och nr hjlpen tar slut blir den ndstllde vred.

S han skrdade ont av det goda han stt;

Drfr bor han p Elsinore slott.



En prins utan pengar bemts med frakt

av alla dom andra som tillhr hans klass.

En dling som vgar ta folkets parti

blir hlsad med kyla och gon av is.

Fr dr ondskan fr reda r godhet ett brott;

S han sndes till Elsinore slott.



S nu lever han hr i livslng exil;

Frskjuten av fattig, fraktad av rik.

Vgorna glittrar i rtt och i guld,

nr skymningen snker sej vid resund.

Han sneglar mot Sverige, han ser inget hopp;

Ingen friges frn Elsinore slott.