Gunilla - Rosenström Björn

Gunilla ar ganska ful och hon saknar takt och ton.

Hon har allt man kan anska att man aldrig na¥nsin fick.

Men det varsta utav allt, det ar att hon ar kar i mig.

Nar hon gar sina attacker, da¥ fa¥r man passa sig.

Jag klar av mig naken och spelar trad nar hon ga¥r farbi.

Men min list kanns trist nar hon pa¥ min kvist barjar klattra, jag sager:



Gunilla, jag ma¥r illa, jag orkar inte gamma mig far dig.

Att du blev sa¥ ackligt slemmig, hur kan det komma sig?

Gunilla kap en villa och bosatt dig pa¥ Island na¥gonstans.

Ja, drank dig i en jakel din jakel.



Men Gunilla bara ler,

jag tror inte att hon ser att jag inte ar intresserad,

men det ar mer an hon farsta¥r.

Sa¥ hon gar ett nytt farsak, jag anskar jag kunde ga¥ upp i rak,

nar hon kletat agonskugga pa¥ kinden och hallt glitter i sitt ha¥r, sitt svintoha¥r.

Mina vanner riktar ha¥rda sparkar mot min rygg.

Dom ga¥r hem till mig och river sander min cykel, jag sager:



Gunilla, dom gar mig illa far dom tror att vi blitt ett par.

Hon skiner upp och sager:

Det ar ju vad vi har.

Gunilla, din gorilla, ta dig hem till djungeln dar du bor.

Och la¥t elefanter pa¥ dig trampa din slampa.



Hemma hos Gunilla sitter hennes far och hejar pa¥:

Kom igen Gunilla, lagg pa¥ ett kol, du ma¥ste lagga i.

Annars tror dom att du ar bi och det vill inte vi,

nu ma¥ste du vara snabb och fixa dig en grabb.

Ni kan vara lugna, stressa ner och bara vilar er,

inte kanna er tvugna att far min skull anstranga er mer.

Far jag har hittat en pojke som ar snall,

han sjunger roliga ramsor far mig varje kvall...



Gunilla, jag ma¥r illa