Nu sitter han och sjunger igen;
skmt ur sin skrattande dvala.
Och du ber honom tystna igen,
och lta hnderna tala.
Och han ler och frvandlas som pojkarna gr,
nr inget finns att teatra infr.
Och han tror han r frlskad igen.
Det r s mycket i skallen.
Men nr Du sger: God natt kra vn,
str Du pkldd i hallen.
Och Du gr och han krymper, som pojkar blir
sm
nr dom r nakna med klderna p.
Fr Du
sg mer n min ffngs gitarr.
Du slet av en drkt av en narr.
Och lt mina bjllror f falla.
Som nu
nr teater knns ngot befngt;
i gryning nr krogen har stngt
faller bjllror frn alla.
Men mrkret faller bittert igen.
S han skrattar med ljuset.
Du grter i tystnad igen,
med alla hxor i huset.
Och han ringer och sger; Det mrker Du ser
gr att stjrnorna mrks lite mer.
S, han sjunger sina snger igen.
Och Du ler t hans iver.
Och nr Du sger; Det ljusnar min vn,
ja d sitter han redan och skriver:
Ljuset blir strre nr natten tar form,
och vrmen blir mer vrd i storm.
Och Du
tog del av min ffngs gitarr.
Du skratta' med enfaldens narr;
tv clowner som vrla' i natten.
Som nu
nr teater knns mer relevant;
nr det enda r mrkt som r sant
frstr jag dom flyende skratten.
|