Duncan Brady - Bjrn Afzelius

Polisman Duncan Brady kunde inte komma ihg

om han brjade i kren -70 eller 72.

Det kndes som om ren hade brjat flyta ihop,

och det var lngese'n han tyckte att han fick n't vettigt gjort.

Han satt i sin patrullbil och muttra' fr sig sjlv:

"Jag borde slutat fr lngese'n."

Tju'fem r p Manhatten, frst till fots och se'n i bil,

var som en ndls vandring i en tunna full med skit.

Han knde inte lngre ngon gldje i sitt jobb,

fr hur polisen n frskte s gick brottsligheten opp.

Han stanna' sin patrullbil och tnkte fr sej sjlv:

"Vi har frlorat fr lngese'n."



Polisman Duncan Brady tog en kaffe p det fik

dr han fikat varje kvll i tjnst i drygt halva sitt liv.

Han segla' mot negressen bakom disken, dr hon stod

och skljde glas och koppar som hon alltid hade gjort.

Han tnkte: "Hon har aldrig nn'sin haft en ledig kvll;

Hon borde slutat fr lngese'n."



Han titta' ut mot gatan, och den drgg som levde dr.

Hit vallfrdade dom som mste stilla n't begr.

Det stod langare och hallickar och horor verallt,

och i rnnstenen lg alkisar och trashankar som svalt.

Han tnkte: "42:a Gatan r ett jvla trsk.

Dom borde sprngt den fr lngese'n."



Duncan Brady hade hustru och en son p nitton r.

Hans fru hade en lskare som hon trffa' d och d.

Men der rrde inte Brady, han var less p krringen

fr hon tjatade frn det hon vakna' upp p morgonen.

Han skakade p huvudet och viska' fr sej sjlv:

"Jag borde skilt mej fr lngese'n."



Fr Brady var hans ende som en frmling i hans liv.

S blir det nr man inte hinner ge sin unge tid.

Om den ene gr till jobbet nr den andre gr i sng

s ser man frst i efterhand hur tiden far ivg.

Han knppte uniformsjackan och sucka' fr